(Copyright: Markus Perko, Suomen Luonnonvalokuvaajat)
Ni vet sådana där tider då man helt enkelt är tvungen att lita på andras ord, då de säger att det nog blir bättre? Att tiden läker alla sår, och att (som Tove Janssons Knytt säger i boken) "på natten blir det hemska mycket värre än det är"?
Just nu är en sådan tid.
Jag går från ledsen tanke till ledsen tanke, och försöker.
Orka, vilja, hoppas, fortsätta.
"Kram, och må gudinnan vara med dig just nu", skrev en covensyster till mig för en dryg vecka sedan, och det blev en större tröst för mig än jag tänkt mig. Att också i ensamheten, finns det nån där. Kanske lite extra mycket, just då. Jag förstår varför många blir religiösa av svåra livsupplevelser.
Själv tar jag till den lilla kreativa gnista som finns i mig, i sången och i skriften. Skriver ut mina tårar, och sjunger dem. Och även om jag inte är nöjd med resultatet, så är jag nöjd med processen. Själslig, musikalisk katharsis.
"Hear now, the words of the witch's, the secrets I hid in the night..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar