While my Heart still remembers

Ibland får BoS stå för Blog of Shadows, för att röran i min byrålåda är för stor för att jag ska dra fram den riktiga.

Jag hade inte förberett mig för att fira Litha på något speciellt sätt eftersom midsommar ändå uppmärksammas så mycket i vår kultur, med jobbledighet och trevliga traditioner såsom bastubad, simmande, sällskap och villaliv. Jag kom mig ändå för att under en stund av kvällen/natten igår (idag?) gå ut på bryggan för att tala och tänka och lyssna. Och det var en mycket trevlig stund. Att tala och att lyssna. Jag skulle skrivit ner det jag tog emot, men jag hade inget att skriva på.

"Se till väst, och han ska tala till dig. Och när ett solvarv gått ska du få ditt svar, och du ska åter vara en del av det hela".

Jag vet inte hur ortodoxt det är att skriva sånt här i bloggformat, men faktum är att jag läser om det jag skrivit här mycket oftare än det jag skrivit i min faktiska bok. Och jag tycker det är fascinerande att tolka sånt här. Vad orden står för, och varför jag hörde just det här, och vad det säger om mig.

Imorse (eller tja, jag sov som en yulestock fram till 12) slog jag mig ner en minut på samma ställe för att säga hejdå, och tacka för allt det jag inte kunde komma på att tacka för natten innan. Och den där känslan kom över mig igen. Och jag kände att det visst finns något där ute. Lite som baksidan av månen, den är ett mysterium och det finns inte en chans i världen just nu för mig att nå den, men jag vet ju att den finns där trots att den är onåbar just nu. Nån gång än, ska jag väl hitta balansen igen.