Spirit Walk

Det går inte riktigt bra nu. Det har inte gått riktigt bra på länge, och det känns dumt att på en blogg som denna försöka skyla över sanningar. Visst finns det många ljuspunkter i min vardag också här, långt borta från min Vasavardag, men de är snarare stjärnor än eldar; även om de kan vara vackra att se på i mörkret så erbjuder de varken värme eller sällskap i det långa loppet. Min själ mår inte bra här. För kanske första gången saknar jag mina ångestdämpande piller. Inte för att jag nånsin tyckte att de hjälpte (även om jag ju i slutändan fick hjälp), utan att de på något vis rättfärdigade min olycklighet.

(Bild från http://spiritwalkministry.com/yahoo_site_admin2/assets/images/spiritwalklogo1.51173415_std.jpg)

Jag har tidigare haft (eller försökt ha) som vana att då och då gå ut på vad jag kallade spirit walks, kortare promenader i det gröna då jag försökte öppna sinnet för naturen och antingen rensa tankarna eller samla energi eller be om hjälp, vad jag nu hade behov av för stunden. Det har jag inte hunnit med alls här, men det kom jag mig för att göra i morse, och det vill jag gärna berätta om.

Nära mitt Långtbortahem finns en vacker skog med massor av små stigar i, en populär plats för joggare och hundar, men om man håller sig i mitten av skogen brukar det vara relativt lugnt, så dit begav jag mig. Den danska ruskan (om något sådant finns) var påtagligt vacker, och bara själva åsynen av de gamla träden fick sinnet att lätta en aning. Jag skulle gärna satt mig ner och bara andats en stund, men jag ville inte bli påkommen av nån nyfiken spaniel eller ägare, så istället kom jag mig för att en par gånger, på ren automatik, lägga handflatan mot äldre träd jag gick förbi, och sedan stå en stund och känna. Som sidokommentar här kan medges att det här är ett drag från ett lajv jag deltagit i, där man för att hedra skogsguden Pahn skulle göra likadant, ifall man var vilse i skogen. Och eftersom lajvvärldens Pahn var högst inspirerad av den keltiska skogsguden, så tyckte jag inte det kändes som alltför påhittat. Dessutom är ju vilse precis vad jag är.

I ett skede tänkte jag att jag ville stå en längre stund, men det gick en man med barnvagn en bit bakom mig, så jag tänkte försöka bli av med honom först. Dock verkade vi ta precis samma väg hela tiden. Det här var samma man med barnvagn som tidigare varit påväg emot mig på en väg, men som sedan måste ha vänt om för jag hade honom plötsligt framför mig, men påväg åt samma håll som mig. Jag såg honom aldrig på nära håll.
...Och sekunden jag insåg symboliken, var han försvunnen. Barnvagn och allt. Jag försöke kisa genom träden, men ingenting, och jag tänkte inte börja gå och söka efter honom, då det kändes som att försöka bevisa en religiös upplevelse (dvs. både meningslös och dum).
För vad är väl det Gudomliga, om inte en förälder som håller uppsikt över sina barn? Som kanske inte alltid är nära eller har något konkret råd, men som alltid vakar på avstånd. Faktumet att det idag ännu till är fars dag slog mig bara för nån minut sedan.

Kanske är det likt mig att överanalysera och övertolka. Men om det gör mig på bättre humör att tro att det finns nån som vakar över mig, så varför inte. Jag tar emot det mesta som kommer emot mig i positiv form just nu.
För övrigt funderade jag på att starta upp vardagliga Spirit Walks i Vasa då jag återvänt till min hemby, dvs. nån gång före jul. Sådär, mötas upp inne i centrum och gå på en timmes lugn promenad och prata vardag eller hednarelaterat stuff i grupp medans man vandrar, kanske gå ut i nåt vackert grönområde eller så. Jag tänkte, eftersom hednamooten vi haft på pubar inte var så framgångsrika. Vi får se, jag skriver på FB-gruppen när det blir aktuellt.(Fotat av mig från september)

Nåja. Så mycket insikter kom jag väl kanske inte till idag i övrigt, men det var fint att börja dagen med promenad om inte annat. Imorgon kanske jag borde ta med kameran, och försöka göra dethär till en riktig vana. Och så avslutar jag lagom sorgligt med ett (modifierat) Loke-citat;
"Jag vet inte var jag ska hugga nånstans,
när demonerna bor i mitt bröst."

Metabloggande

Det här blir bara ett kort inlägg med två små ämnen.

För det första: ursäkta till dem som kommenterat, och som jag inte svarat åt - eftersom jag inte skrivit på några månader här under mitt studieutbyte, så har jag inte heller tänkt på att kolla efter kommentarer, och jag har inte inställt så jag skulle få mailmeddelanden då nån kommenterat. Nu har jag svarat, och ursäkta.

För det andra: Jag insåg här nyss att min blogg har fått över 12000 besök sedan jag öppnade. Det är egentligen rätt galet, med tanke på att jag aldrig väntat mig att nån annan än eventuellt nån ur mitt coven skulle vara intresserade av att läsa (och sen de spontana gymnasiestudenterna som gör ett arbete inom nyhedendom).
SÅ - nu är jag jätteintresserad av att höra hur ni hittat min blogg? Släng hit en kommentar vettja, det tar knappt en minut, och det tycker jag ni kan unna mig ;)

B*B
//Holly