Snabba tankar från ett tåg som går från det vackra Österbotten till det sköna Helsingfors - jag har haft en mycket gemytlig helg och cirkelgemenskap. Jag känner mig nöjd och glad.
Mer tankar kommer senare <3
Visar inlägg med etikett Personligt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Personligt. Visa alla inlägg
söndag 14 oktober 2018
måndag 6 augusti 2018
Måndagen
De senaste veckorna har jag hänvisat och länkat till min blogg så ofta att det känts lite dumt att jag inte haft något egentligt sakinnehåll att tala om - om man då inte nämner retreaten. Jag kom mig för att läsa igenom hela bloggen här före helgen (en hel del skummande), och jag tänkte att jag skulle kunna lufta mina tankar om det, åtminstone.
 |
| Förra helgens stormbröllop |
För det första är det lite roligt att se hur mycket jag för många år sedan skrivit om terminologi - till och med innan jag började studera svenska. Funderingar om att göra ett skolprojekt om svenskt wiccaspråkbruk och så vidare. Sedan blev det en kandidat av det hela, och jag har fortfarande inte skrivit ihop den rapport till communityn som jag någon gång lovade. Vi ska se, kanske det inte behövs i och med att jag faktiskt gör min magister om det nu också. Om jag någonsin blir klar. Gaaah. Betalade tidigare idag min sista kåravgift någonsin, för min studierätt tar slut nästa vår :D Då, om inte tidigare, ska jag väl ha något att visa upp.
En gång gjorde jag en (ganska dålig) bloggserie om de wiccanska högtiderna. Det är så jag skulle vilja göra en bättre en nån gång! Sådana faktasidor är dock rätt så tråkiga att skriva, och jag tvivlar på att jag någonsin kommer känna mig motiverad nog för något sånt.
Oj, vad jag en gång i tiden kunde reta mig på hur felaktigt wicca representeras i media. Nog hade man ju små problem förr i tiden. Numera är det inte en strid jag tar, även om jag för all del kan vara intresserad av att läsa om det, men det höjer inte mina ögonbryn som det gjorde en gång. Kanske är det en bra sak. Häxbränningar är ju inte något som faktiskt händer, så jag sparar min energi åt miljöaktivism och queer aktivism och asylpolitik och språkpolitik och väljer de striderna.
Något som jag inte väntat mig att jag skulle hitta i min wiccablogg var tankar om förhållandestrukturer. Var det verkligen något som jag tänkte på redan där runt 2010? Jag hade glömt bort hur mycket jag tvivlade på tvåsamhetsnormen och heteronormen redan för snart tio år sedan. Det gör mig glad att veta att jag kommit någonstans på den vägen åtminstone.
Vad skulle folk vilja läsa om. förresten?
Jag hade tänkt be Stella skriva något om Witchcasket i något skede, kanske vore andra gästbloggare en idé? Någon som vore intresserad? :) Något specifikt ämne?
fredag 31 oktober 2014
Samhain 2014, and the Charm of Forgetting
Och det blev wiccanskt nyår ännu en gång. Jag glädjer mig så oerhört över att jag idag får höra "Glad Samhain" från många håll runtomkring mig under den här tiden av året!
Det senaste året, och då främst halvåret, har dock varit väldigt omvälvande för mig, inte alltid på ett bra sätt. Jag har varit vilse på sätt jag inte visste var möjliga, och det är först nu de två senaste månaderna som jag har börjat hitta tillbaka till mig själv. Redan i september bestämde jag mig därför för att Samhain skulle bli en stor grej i år. Ni vet allt det där med att börja på nytt.
Nå, så blev det inte. Inte alls. Inte med Samhain i alla fall.
Men nog med allting annat.
Min psykolog frågade mig i slutet av september ifall jag tror att jag byggt upp ett mentalt mausoleum kring gamla minnen, och mitt gamla förhållande. Jag tyckte ju inte att jag hade det, men då jag började fundera på det så var det ju säkert det jag gjort. Eller tja, en av de saker jag gjort. Och fastän det var en fin symbolik över det så blir det tröttsamt att leva i sådana fantasibyggnader. Så jag beslöt mig för att göra en sak som jag skrev en dikt om för många år sedan; jag gjorde ett besök till brustna hjärtas kyrkogård.
Närmare bestämt tänkte jag att jag skulle göra nån sorts minneslund eller hitta ett fint minnesmärke på gravgården nära mitt hem, som jag kunde göra till mitt. En plats där jag skulle få minnas och vara ledsen och sedan lämna dem där och låta dem vara minnen. Nå, som det kom sig så råkade jag gå via en nya del av begravningsplan för några veckor sedan, och råkade på en fantastisk plats. Det var ett stenbord gjort av bitar av skiffer, format som ett skevt hjärta, och fyllt med minnesljus. "Memories table", hade någon kallat det. Och jag visste genast att jag hittat min minneslund.
När jag sedan samma dag gick för att köpa en lykta eller ett ljus inför Samhain, så tänkte jag först att jag ville köpa en oljelampa, för att jag har lampolja hemma för mitt poiande, och då blicken föll på lamporna på översta hyllan var det så självklart. Naturligtvis. En stormlampa.
Så om det nu kan räknas som firande, så spenderades en del av min Samhainkväll ute vid ett stenaltare, omgiven av oljeljus. Och det var nog den finaste, enklaste Samhain jag varit med om på himla länge. För det handlar ju inte om att glömma, utan om att lämna minnen bakom sig. Och däri ligger all skillnad i världen.
All min kärlek
Holly
Det senaste året, och då främst halvåret, har dock varit väldigt omvälvande för mig, inte alltid på ett bra sätt. Jag har varit vilse på sätt jag inte visste var möjliga, och det är först nu de två senaste månaderna som jag har börjat hitta tillbaka till mig själv. Redan i september bestämde jag mig därför för att Samhain skulle bli en stor grej i år. Ni vet allt det där med att börja på nytt.
Nå, så blev det inte. Inte alls. Inte med Samhain i alla fall.
Men nog med allting annat.
Min psykolog frågade mig i slutet av september ifall jag tror att jag byggt upp ett mentalt mausoleum kring gamla minnen, och mitt gamla förhållande. Jag tyckte ju inte att jag hade det, men då jag började fundera på det så var det ju säkert det jag gjort. Eller tja, en av de saker jag gjort. Och fastän det var en fin symbolik över det så blir det tröttsamt att leva i sådana fantasibyggnader. Så jag beslöt mig för att göra en sak som jag skrev en dikt om för många år sedan; jag gjorde ett besök till brustna hjärtas kyrkogård.
Närmare bestämt tänkte jag att jag skulle göra nån sorts minneslund eller hitta ett fint minnesmärke på gravgården nära mitt hem, som jag kunde göra till mitt. En plats där jag skulle få minnas och vara ledsen och sedan lämna dem där och låta dem vara minnen. Nå, som det kom sig så råkade jag gå via en nya del av begravningsplan för några veckor sedan, och råkade på en fantastisk plats. Det var ett stenbord gjort av bitar av skiffer, format som ett skevt hjärta, och fyllt med minnesljus. "Memories table", hade någon kallat det. Och jag visste genast att jag hittat min minneslund.
När jag sedan samma dag gick för att köpa en lykta eller ett ljus inför Samhain, så tänkte jag först att jag ville köpa en oljelampa, för att jag har lampolja hemma för mitt poiande, och då blicken föll på lamporna på översta hyllan var det så självklart. Naturligtvis. En stormlampa.
Så om det nu kan räknas som firande, så spenderades en del av min Samhainkväll ute vid ett stenaltare, omgiven av oljeljus. Och det var nog den finaste, enklaste Samhain jag varit med om på himla länge. För det handlar ju inte om att glömma, utan om att lämna minnen bakom sig. Och däri ligger all skillnad i världen.
All min kärlek
Holly
söndag 7 september 2014
Elementskriverier
Än en gång har jag en massa småsaker att skriva om, så jag tänkte försöka samla tankarna kring elementen och ta det i den ordningen.
Jord: Jag var ju på en spådomssession, med A's klass, och blev spådd av en av hennes klasskamrater. Det var hemskt intressant. Först var det en lite mer personlig del, och sedan lästes det tarotkort. Och det hela stämde nog fruktansvärt bra. Jag har ju länge varit av den åsikten att spådom/tarot mest är självanalys och självuppfyllande profetior, och absolut inget illa i det! Det här fick mig dock att tänka till lite extra. Och slutklämmen på läsningen innehåll två saker som jag tog till mig extra mycket: Mitt avstånd till jordens element, och uttalandet "Kom ihåg hur långt du redan kommit". Jag borde absolut arbeta mer med jorden, och grunda mig oftare. Det skulle helt säkert göra gott.
Luft: Rätt många otippade personer har berättat att de såg mig i tv och tyckte det var både intressant och välgjort. Jag måste hålla med om att det var välgjort, för de hade verkligen gjort ett fint jobb med klippningen och tagit bort det mesta av mitt svammel. Dock är jag överraskad över att folk ids ta upp det. Man brukar inte prata religion, och det är lite knäppt att det kommer upp på jobbet, efter stängningstid. Men why not?
Jag hade nån åsnebrygga till varför det här kom upp under 'luft', men nu undflyr det mig...
Eld: Jag är vädur, och enligt... vem det nu är som nån gång analyserat fram dehär uppdelningarna, så hör jag till eldens element, något som blivit mycket mer synligt nu under mitt nästanvuxna liv. Och på senaste tiden på ett mycket påtagligt sätt - jag har äntligen kommit mig för att börja elddansa. Jag har vänner som gör det, eller som åtminstone gjort det förr, men av en slump har jag nu äntligen kommit mig för att tända eld på mina dansverktyg. Och det är en så SKÖN känsla. Så renande på nåt vis. Som om allt det där rasande och explosiva som finns i mig får ett utlopp på ett helt annat sätt. Efter att elden slocknat är jag ofta helt själsligt utmattad, sådär på ett sätt så att jag sover djupt och gott. Och det är fint att ha hittat det i mitt liv. Nån gång ska jag skriva om eldens bägge sidor...
Vatten - Hmpf. Nej vet ni, denhär delen gör sig rätt dåligt på allmän blogg. Vill ni veta får ni ta den diskussionen med mig personligen. Vi kan bara säga att känslolivet är och har varit, de senaste månaderna, något av ett stormande hav. Och inland ska det väl vara så. Men jag längtar efter lugnet efter stormen.
Foto: Jacob Åberg
Jord: Jag var ju på en spådomssession, med A's klass, och blev spådd av en av hennes klasskamrater. Det var hemskt intressant. Först var det en lite mer personlig del, och sedan lästes det tarotkort. Och det hela stämde nog fruktansvärt bra. Jag har ju länge varit av den åsikten att spådom/tarot mest är självanalys och självuppfyllande profetior, och absolut inget illa i det! Det här fick mig dock att tänka till lite extra. Och slutklämmen på läsningen innehåll två saker som jag tog till mig extra mycket: Mitt avstånd till jordens element, och uttalandet "Kom ihåg hur långt du redan kommit". Jag borde absolut arbeta mer med jorden, och grunda mig oftare. Det skulle helt säkert göra gott.
Luft: Rätt många otippade personer har berättat att de såg mig i tv och tyckte det var både intressant och välgjort. Jag måste hålla med om att det var välgjort, för de hade verkligen gjort ett fint jobb med klippningen och tagit bort det mesta av mitt svammel. Dock är jag överraskad över att folk ids ta upp det. Man brukar inte prata religion, och det är lite knäppt att det kommer upp på jobbet, efter stängningstid. Men why not?
Jag hade nån åsnebrygga till varför det här kom upp under 'luft', men nu undflyr det mig...
Eld: Jag är vädur, och enligt... vem det nu är som nån gång analyserat fram dehär uppdelningarna, så hör jag till eldens element, något som blivit mycket mer synligt nu under mitt nästanvuxna liv. Och på senaste tiden på ett mycket påtagligt sätt - jag har äntligen kommit mig för att börja elddansa. Jag har vänner som gör det, eller som åtminstone gjort det förr, men av en slump har jag nu äntligen kommit mig för att tända eld på mina dansverktyg. Och det är en så SKÖN känsla. Så renande på nåt vis. Som om allt det där rasande och explosiva som finns i mig får ett utlopp på ett helt annat sätt. Efter att elden slocknat är jag ofta helt själsligt utmattad, sådär på ett sätt så att jag sover djupt och gott. Och det är fint att ha hittat det i mitt liv. Nån gång ska jag skriva om eldens bägge sidor...
Vatten - Hmpf. Nej vet ni, denhär delen gör sig rätt dåligt på allmän blogg. Vill ni veta får ni ta den diskussionen med mig personligen. Vi kan bara säga att känslolivet är och har varit, de senaste månaderna, något av ett stormande hav. Och inland ska det väl vara så. Men jag längtar efter lugnet efter stormen.
Foto: Jacob Åberg
måndag 7 juli 2014
Vattenväsen
Så kom det sig, att jag mitt i allt kände att jag behövde havet, fast med en större betydelse än "behövde". Jag kände "et trang", såsom bara ett vattenväsen kan. För vattenväsen är jag i denna värld och alla andra, människa som jag ju kallar mig, och därmed bestående av mer än hälften vatten. Känslomänska som jag ju dessutom alltid vetat att jag är, med en så stark koppling till vattnet som jag nu kan ha som vädur, och därmed eldfödd.
Så då bytte jag hastigt om från nattlinne och kastade mig på cykeln nerför backen mot havet. Jag fick nästan lock för öronen av höjdskillnaden. Vid parkeringen låste jag cykeln och sprang sedan ner mot Kattegattvågorna och hann nästan inte få av mig löpskorna innan jag rusade i. Och sedan bara slöt jag ögonen och stod, och kände hur allting rann av mig och ner i havet och bara blev... som det ska vara.
Jag stod tills vågorna hade täckt mina tår med sand och min Mor krupit fram ur molnen i söder. Då stod jag där och talade med henne och till henne och med mig själv och världen, tills jag hade fått sagt allt det jag kände att jag behövde säga. Långt till höger om mig stod hamnkranarna som enorma hundar och kikade upp mot skyn, och långt bakom mig färgade den slumrande solen himlen alldeles ljust lila.
Jag hade hunnit tänka på om jag borde tagit med mig något från mitt rum för att lämna kvar till havet, men jag hittade inget passande. Den mest passande gåvan slog mig, samma sekund som den första salta tåren landade i det bräckta havsvattnet.
En bråkdels sekund, eller en halv livstid, senare, steg jag upp och gick hem. "Det får bli den sista tåren jag fäller över dethär", hann jag tänka innan jag insåg att det antagligen skulle bli den största lögnen i kvinnominne, för jag är av vattnet, och jag gråter över allt. Nej, inte den sista. Men kanske den avgörande.
"Sometimes you have to go your way
and learn not to look back
when the world didn't follow".
Så då bytte jag hastigt om från nattlinne och kastade mig på cykeln nerför backen mot havet. Jag fick nästan lock för öronen av höjdskillnaden. Vid parkeringen låste jag cykeln och sprang sedan ner mot Kattegattvågorna och hann nästan inte få av mig löpskorna innan jag rusade i. Och sedan bara slöt jag ögonen och stod, och kände hur allting rann av mig och ner i havet och bara blev... som det ska vara.
Jag stod tills vågorna hade täckt mina tår med sand och min Mor krupit fram ur molnen i söder. Då stod jag där och talade med henne och till henne och med mig själv och världen, tills jag hade fått sagt allt det jag kände att jag behövde säga. Långt till höger om mig stod hamnkranarna som enorma hundar och kikade upp mot skyn, och långt bakom mig färgade den slumrande solen himlen alldeles ljust lila.
Jag hade hunnit tänka på om jag borde tagit med mig något från mitt rum för att lämna kvar till havet, men jag hittade inget passande. Den mest passande gåvan slog mig, samma sekund som den första salta tåren landade i det bräckta havsvattnet.
En bråkdels sekund, eller en halv livstid, senare, steg jag upp och gick hem. "Det får bli den sista tåren jag fäller över dethär", hann jag tänka innan jag insåg att det antagligen skulle bli den största lögnen i kvinnominne, för jag är av vattnet, och jag gråter över allt. Nej, inte den sista. Men kanske den avgörande.
"Sometimes you have to go your way
and learn not to look back
when the world didn't follow".
lördag 21 juni 2014
While my Heart still remembers
Ibland får BoS stå för Blog of Shadows, för att röran i min byrålåda är för stor för att jag ska dra fram den riktiga.
Jag hade inte förberett mig för att fira Litha på något speciellt sätt eftersom midsommar ändå uppmärksammas så mycket i vår kultur, med jobbledighet och trevliga traditioner såsom bastubad, simmande, sällskap och villaliv. Jag kom mig ändå för att under en stund av kvällen/natten igår (idag?) gå ut på bryggan för att tala och tänka och lyssna. Och det var en mycket trevlig stund. Att tala och att lyssna. Jag skulle skrivit ner det jag tog emot, men jag hade inget att skriva på.
"Se till väst, och han ska tala till dig. Och när ett solvarv gått ska du få ditt svar, och du ska åter vara en del av det hela".
Jag vet inte hur ortodoxt det är att skriva sånt här i bloggformat, men faktum är att jag läser om det jag skrivit här mycket oftare än det jag skrivit i min faktiska bok. Och jag tycker det är fascinerande att tolka sånt här. Vad orden står för, och varför jag hörde just det här, och vad det säger om mig.
Imorse (eller tja, jag sov som en yulestock fram till 12) slog jag mig ner en minut på samma ställe för att säga hejdå, och tacka för allt det jag inte kunde komma på att tacka för natten innan. Och den där känslan kom över mig igen. Och jag kände att det visst finns något där ute. Lite som baksidan av månen, den är ett mysterium och det finns inte en chans i världen just nu för mig att nå den, men jag vet ju att den finns där trots att den är onåbar just nu. Nån gång än, ska jag väl hitta balansen igen.
Jag hade inte förberett mig för att fira Litha på något speciellt sätt eftersom midsommar ändå uppmärksammas så mycket i vår kultur, med jobbledighet och trevliga traditioner såsom bastubad, simmande, sällskap och villaliv. Jag kom mig ändå för att under en stund av kvällen/natten igår (idag?) gå ut på bryggan för att tala och tänka och lyssna. Och det var en mycket trevlig stund. Att tala och att lyssna. Jag skulle skrivit ner det jag tog emot, men jag hade inget att skriva på.
"Se till väst, och han ska tala till dig. Och när ett solvarv gått ska du få ditt svar, och du ska åter vara en del av det hela".
Jag vet inte hur ortodoxt det är att skriva sånt här i bloggformat, men faktum är att jag läser om det jag skrivit här mycket oftare än det jag skrivit i min faktiska bok. Och jag tycker det är fascinerande att tolka sånt här. Vad orden står för, och varför jag hörde just det här, och vad det säger om mig.
Imorse (eller tja, jag sov som en yulestock fram till 12) slog jag mig ner en minut på samma ställe för att säga hejdå, och tacka för allt det jag inte kunde komma på att tacka för natten innan. Och den där känslan kom över mig igen. Och jag kände att det visst finns något där ute. Lite som baksidan av månen, den är ett mysterium och det finns inte en chans i världen just nu för mig att nå den, men jag vet ju att den finns där trots att den är onåbar just nu. Nån gång än, ska jag väl hitta balansen igen.
söndag 1 juni 2014
Terminologiarbete om nyhedendom och wicca
Jag har gått en kurs i terminologiskt detektivarbete (Tja, den heter inte så, men det var ungefär vad det gick ut på), och jag valde nyhedendom som mitt område. Det är en webkurs, och slutuppgiften var i princip att sammanfatta allting i en kort och enkel guide i hur man hittar info och terminologiskt användbar information om området. Den tänkte jag att jag skulle dela med mig av här, ifall det skulle råka sig att nån någon gång skulle kunna dra nytt av det jag lärt mig!
[Den här länken fungerar tydligen inte längre, beklagar!]
Ifall den inte fungerar, eller om den ser konstig ut i Powerpoint (jag gjorde den i OpenOffice), meddela gärna så försöker jag rätta till det. Och ifall någon skulle råka stöta på nån typ av terminologisk forskning kring nyhedendom så är jag superintresserad av att läsa det! Tipsa alltså gärna :)
Och för att det här inlägget ska hittas av folk som mig, så tänker jag nu rabbla en massa ord om förhoppningsvis fångas upp av googles sökmotor ;)
Wicca nyhedendom uuspakanuus paganism terminologi term terminology terminologia
[Den här länken fungerar tydligen inte längre, beklagar!]
Ifall den inte fungerar, eller om den ser konstig ut i Powerpoint (jag gjorde den i OpenOffice), meddela gärna så försöker jag rätta till det. Och ifall någon skulle råka stöta på nån typ av terminologisk forskning kring nyhedendom så är jag superintresserad av att läsa det! Tipsa alltså gärna :)
Och för att det här inlägget ska hittas av folk som mig, så tänker jag nu rabbla en massa ord om förhoppningsvis fångas upp av googles sökmotor ;)
Wicca nyhedendom uuspakanuus paganism terminologi term terminology terminologia
torsdag 29 maj 2014
Hoppfullhet
Med orsak av mitt förra inlägg. Sätter för sakens skull upp hela texten här, mycket rudimentärt skriven. Om nån vill ha pdf-filen finns den att ladda ner på SFWV:s-FB-sida!
Välkomna på gemensam avståndsritual och ha en fridfull torsdag :)
- - -
Du behöver:
- En lugn plats där du får vara ostörd och där du känner dig bekväm, såsom ett golv med en filt på, en bekväm stol, bastun, något som du känner att känns passande.
- Ett ljus i passande färg (välj enligt känsla) och tändstickor
Välkomna på gemensam avståndsritual och ha en fridfull torsdag :)
- - -
Hoppfullhetsritual (Utkast av Holly) 29.5. 2014 kl. 21.00
Skriven för dem som inte är bekanta med begrepp såsom grundning, cirkelslagning och åkallan. De som är bekanta med dem från förr kan naturligtvis anpassa mallen enligt egen vilja!
Du behöver:
- En lugn plats där du får vara ostörd och där du känner dig bekväm, såsom ett golv med en filt på, en bekväm stol, bastun, något som du känner att känns passande.
- Ett ljus i passande färg (välj enligt känsla) och tändstickor
Förberedelser:
- Plocka undan så att du inte har några störande element runt dig såsom klädhögar eller annat stök. Stäng av ljuden på telefonen och stäng dörr/fönster om du tror att ljud utifrån kan störa (om du är inomhus)
- Plocka fram de saker du tror dig vilja använda i ritualen. Om du vill ha på bakgrundsmusik, se till att volymen är passande och det inte kommer t.ex spotify-reklam mitt i allt.
Ritualmall
Sätt dig i en bekväm ställning, slappna och koncentrera dig på att andas djupt.
Känn hur du andas in optimism, glädje och andra positiva egenskaper, och hur du andas ut eventuell trötthet, besvikenhet och andra negativa egenskaper. Låt tankarna flyta och försök att inte fästa uppmärksamheten vid någon specifik tanke, utan tömma sinnet.
När du känner dig redo öppnar du ögonen och tänder ljuset.
Om du vill kan du sitta en stund till och se in i lågan om du ytterligare vill samla dig.
Du kan också meditera över de egenskaper som kopplas med ljus och eld, som du gärna vill sprida ut i världen. Ifall du känner för det kan du visualisera en bubbla av ljus och trygghet som omgärdar dig på alla sidor. Känn isåfall hur bubblan blir starkare i takt med dina andetag.
Uttala högt vad du vill åstadkomma, om du vill kan du förbereda det här och skriva ner det på en lapp. Det behöver inte vara högtidligt, långt eller välformulerat, men får gärna vara koncist.
Allting ifrån ”Jag vill skicka ut glädje i världen” till ”Syftet med denhär ritualen är att jag vill arbeta för en ljusare framtid för den nuvarande och kommande generationen mänskor och vidare...” är riktigt fint. Undvik dock helst att använda negationer, såsom ”jag vill inte att världen ska...”, eftersom det fungerar ungefär som då man säger åt ett litet barn att inte försöka stoppa ärtor i näsan.
När du förklarat ditt syfte, blunda igen, eller koncentrera dig på ljuset, och känn hur det bildas ett klot av positiv energi i ditt solar plexus. Det växer i takt med din andning, och om du vill kan du gunga lite fram och tillbaka eller nynna på en sång, eller göra något annat som du får energi av.
Gör det tills du känner att du har rest så mycket energi som du kan, och släpp sedan ut energin i världen, t.ex. genom att luta dig framåt och trycka handflatorna mot golvet, eller sträcka upp dem i luften, eller öppna armarna brett, eller slå armarna om dig och krama dig själv, vad som känns bäst.
Sitt så tills du känner att du är färdig. Blås ut ljuset, eller låt det brinna ytterligare en stund.
Ät och drick gärna något efteråt för att ersätta den energi du skickat iväg.
Plocka ihop dina saker och klappa dig själv på axeln för att du gjort en god gärning!
Att tänka på
Tänk på brandsäkerheten, placera t.ex. inte värmeljus direkt på brännbara underlag. Akta hår och ärmar (och husdjur). Akta så du inte somnar, särskilt ifall du ligger ner. Det är inte farligt på nåt sätt, men det är inte särskilt effektivt heller :)
måndag 26 maj 2014
En tro på Hopp och Kärlek.
Min vän S uttrycker mina tankar bättre än jag själv kan för stunden. Och det föder idéer. Sådana som i slutändan kanske inte spelar nån roll alls. Men om det lugnar en orolig själ, och inte skadar någon, och ger mig själv lite mera hopp, så är det värt det.
Bildkälla: http://www.stevewiens.com/wp-content/uploads/2013/09/hope-hands1.jpg
(Följande är kopierat från SFWV:s Facebookgrupp, där jag skrev originaltexten);
Jag fick en liten idé.
De som följt med EU-valresultaten vet att det viner främlingsfientliga och hatiska vindar genom Europa just nu, och jag känner att jag hopplöst ser på från sidan. Vad tror ni om en gemensam hoppfulshetsritual/meditationsstund som de som är intresserade av kunde delta i, alla på sitt håll? Inget invecklat, bara några minuter då man på olika håll sätter sig ner och skickar lite glädje och fördomsfrihet ut i världen, och tror på en ljusare framtid? Man kunde komma överens om ett datum och ett klockslag, och ifall det behövs kunde jag göra en superenkel ritualmall för de som helst vill ha något att gå på. Typ nån kväll den här veckan?
Gilla om du är för idén, och kommentera om du har nåt förslag eller annat konstruktivt och upplyftande att säga Om inte annat är det här något jag känner att jag vill göra för egen del, men the more the merrier! Dessutom har jag aldrig prövat på gemensam avståndsritual förr.
- - -
Med andra ord, följ med diskussionen på FB om du känner dig hugad. Jag ska försöka uppdatera här också. Allt gott åt er där ute.
//Holly
onsdag 14 maj 2014
Se till mig, som Liten är.
(Copyright: Markus Perko, Suomen Luonnonvalokuvaajat)
Ni vet sådana där tider då man helt enkelt är tvungen att lita på andras ord, då de säger att det nog blir bättre? Att tiden läker alla sår, och att (som Tove Janssons Knytt säger i boken) "på natten blir det hemska mycket värre än det är"?
Just nu är en sådan tid.
Jag går från ledsen tanke till ledsen tanke, och försöker.
Orka, vilja, hoppas, fortsätta.
"Kram, och må gudinnan vara med dig just nu", skrev en covensyster till mig för en dryg vecka sedan, och det blev en större tröst för mig än jag tänkt mig. Att också i ensamheten, finns det nån där. Kanske lite extra mycket, just då. Jag förstår varför många blir religiösa av svåra livsupplevelser.
Själv tar jag till den lilla kreativa gnista som finns i mig, i sången och i skriften. Skriver ut mina tårar, och sjunger dem. Och även om jag inte är nöjd med resultatet, så är jag nöjd med processen. Själslig, musikalisk katharsis.
"Hear now, the words of the witch's, the secrets I hid in the night..."
tisdag 25 februari 2014
Ett inlägg från Kvastskrubben
Jag är så förtjust i uttrycket "att vara/komma ut ur kvastskrubben", för att det är ett av de få som låter bra också på svenska, tycker jag. Delvis är det väl också för att jag anser mig vara rätt långt utanför redan nämnda skrubb sedan en lång tid tillbaka, vad med all mediatäckning jag fått genom åren (*lätt suck*), och det är ett ämne jag tycker om att diskutera. Sådär, hur öppen är du med din tro?
I många intervjuer jag gjort brukar frågan "Hur syns wicca i ditt liv?" dyka upp, och tidigare brukar jag väl ta upp pentagrammet jag bär runt halsen och det faktum att jag märker ut fullmånen i min kalender på samma vis som jag märker ut arbetstider och födelsedagar. Men genom åren har jag ju insett att det ju inte egentligen syns utåt alls. Hur ser nu en persons tro ut, hur syns den? Min syns egentligen inte, om man nu inte konkret går och snokar i min kalender, gräver i min byrå eller mitt smyckesskrin, eller sedan förstås explicit börjar diskutera trosfrågor med mig. Jag tycker inte jag ser ut som en wiccan. Hur ser en wiccan ut? Hur ser en kristen ut? Det är väl likadana små detaljer såsom korset kring nacken, att man går i kyrkan, och sedan handlar det ju om värderingar och åsikter och, tjah, tron helt enkelt. Och jag diskuterar inte religion särskilt ofta i vardagliga sammanhang.
Jag döljer inte min tro, men jag går inte direkt och skyltar med den heller. När jag i februari skulle fylla i en officiell ansökan lämnade jag ett streck i fältet "uskonto", främst för att wicca ändå inte har officiell ställning i Finland (och jag är inte medlem av kyrkan). Om jag blir tillfrågad så vänder jag mitt svar efter situationen, utan att för dens skull ljuga - det finns tillfällen då s.k. "lying on omission" bara är mera praktiskt, helt enkelt. Jag skulle gärna vara mer öppet stolt med min tro, men i lilla Österbotten får man så lätt så mycket oönskad uppmärksamhet, och utan att nu låta självgod så är jag nog helt tillräckligt annorlunda från förr.
...Därför ska det bli en intressant tid framöver, beroende lite på hur vinden vänder sig. Jag vet inte om jag får eller ens borde skriva om det, men provfilmningarna kommer äga rum nån gång här inom en snar framtid, och sedan vet jag mer. Jag får nog ta ett ordentligt cirkelsnack med både Stella och månen här i något varv (höhö, månvarv...), för det är många kvastskrubbstankar som yr i luften. Men försiktigt optimistiska sådana :)
V*V
//Holly
I många intervjuer jag gjort brukar frågan "Hur syns wicca i ditt liv?" dyka upp, och tidigare brukar jag väl ta upp pentagrammet jag bär runt halsen och det faktum att jag märker ut fullmånen i min kalender på samma vis som jag märker ut arbetstider och födelsedagar. Men genom åren har jag ju insett att det ju inte egentligen syns utåt alls. Hur ser nu en persons tro ut, hur syns den? Min syns egentligen inte, om man nu inte konkret går och snokar i min kalender, gräver i min byrå eller mitt smyckesskrin, eller sedan förstås explicit börjar diskutera trosfrågor med mig. Jag tycker inte jag ser ut som en wiccan. Hur ser en wiccan ut? Hur ser en kristen ut? Det är väl likadana små detaljer såsom korset kring nacken, att man går i kyrkan, och sedan handlar det ju om värderingar och åsikter och, tjah, tron helt enkelt. Och jag diskuterar inte religion särskilt ofta i vardagliga sammanhang.
Jag döljer inte min tro, men jag går inte direkt och skyltar med den heller. När jag i februari skulle fylla i en officiell ansökan lämnade jag ett streck i fältet "uskonto", främst för att wicca ändå inte har officiell ställning i Finland (och jag är inte medlem av kyrkan). Om jag blir tillfrågad så vänder jag mitt svar efter situationen, utan att för dens skull ljuga - det finns tillfällen då s.k. "lying on omission" bara är mera praktiskt, helt enkelt. Jag skulle gärna vara mer öppet stolt med min tro, men i lilla Österbotten får man så lätt så mycket oönskad uppmärksamhet, och utan att nu låta självgod så är jag nog helt tillräckligt annorlunda från förr.
...Därför ska det bli en intressant tid framöver, beroende lite på hur vinden vänder sig. Jag vet inte om jag får eller ens borde skriva om det, men provfilmningarna kommer äga rum nån gång här inom en snar framtid, och sedan vet jag mer. Jag får nog ta ett ordentligt cirkelsnack med både Stella och månen här i något varv (höhö, månvarv...), för det är många kvastskrubbstankar som yr i luften. Men försiktigt optimistiska sådana :)
V*V
//Holly
tisdag 18 februari 2014
Like a BoS...
Har du en Book of Shadows? Hur ser den ut och hur använder du den? Och vad kallar du den? Jag, som studerar svenska och allmänt brukar försöka undvika anglicismer åtminstone i städat språk har fortfarande problem med termer som "Skuggbok"... Nå, det börjar närma sig att jag faktiskt tar tag i min wicca-terminologi-kandidatuppsats, så kanske saken ändrar om nåt år eller så ;)
Jag har två stycken: Min första, som numera har fått repareras med eltejp för att katterna varit på den, och min andra, som jag egentligen inte påbörjat än eftersom jag inte vet hur jag ska ta mig an den. Anledningen till att jag alls skriver om mina BoS...ar (?) är att den jag har i bruk nyligen blivit uppdaterat med inte mindre än 7 sidor extramaterial :) Jag insåg här i helgen då jag och Stella firade esbat att jag fortfarande inte klistrat in Handfästningsmallen (som gjordes för ett år sedan) eller breven med texter som Stella skickade per snigelpost nån gång 2011 :P Så, jag tog mig tid att sätta mig ner med klister och sax och lite glitter (det är trevligare att läsa i efterhand om det är lite scrapbookfiilis över det hela), och nu börjar jag ha det. Insåg också att min gamla BoS nu är till hälften uppanvänd! Det tog bara, vad, 8 år?
Det skulle vara roligt om det fanns nåt sätt att ta reda på när jag riktigt blev häxa, för jag har inget datum för det. Wicca fann jag hösten 2005, men vid den tidspunkten hade jag redan sett mig som häxa i åtminstone 2 år redan. Om jag bara hittade den där boken som utlöste det hela :3
Nåja. Jag och Stella firade i alla fall esbat i helgen, och det var avslappnat och energiskt på samma gång :) Vi prövade en ny typ av cirkelslagning, prövade sång som energiresningsmetod och kom fram till att vi i något skede ska göra en svensk översättning av Charge of the Goddess. Därtill kläckte vi ur oss en del rätt roliga språkgrodor i samband med gemenskapsmåltiden, men de gör sig bättre i muntlig form än skriftlig ^^
Hevanuhe. Trevlig mitten av februari åt er!
onsdag 12 februari 2014
Let it Go
Rubriken kom den här gången från en sång från Frozen, Disneys mig veterligen nyaste animationsfilm. Jag kan inte sluta lyssna på sångerna, och därför stal jag en av titlarna till dagens blogginlägg även om resten av sången inte har så mycket med resten av skrivandet att göra :) Här kan man lyssna på sången. Do it, den är fin!
Stella hann före mig med det ämne jag tänkt skriva om, nämligen psykiska vampyrer. Jag vet inte vem som först började kalla det så, enligt Wikipedia skulle det kunna vara herr Anton LaVey som skrev om det först i the Satanic Bible (Jag har inte läst boken, så jag har tydligen snappat upp det nån annanstans), men den korta definitionen lyder såhär:
"a spiritually or emotionally weak person who drains vital energy from other people, or a paranormal entity within such a person, allowing the psychic draining of energy from other people". Andra definitioner följer kanske min tankegång mera, men huvudpoängen för mig är att det finns mänskor som det är mycket mentalt påfrestande att umgås med, pga. deras sätt. Och jag har beslutat mig för att rensa ut sådana personer ur mitt liv.
(Bild härifrån: http://evolveandascend.files.wordpress.com/2013/12/novampires.jpg)
Det är ju lite knepigt med sånt här, för ibland är det kanske bara dålig personkemi, ibland har man själv en dålig dag och klarar inte av konflikter. Men i mitt fall handlar det om åtminstone en person som upprepade gånger gör andra personer illa med mening och som jag vet att många andra personer än jag har svårt att tolerera. Om jag inte av tvång måste spendera tid med sådana människor ska jag sluta med det. Inte mer svårt än så. Det var en fruktansvärt skön insikt. Man måste inte hålla kvar i ett vänskapsförhållande bara för vad det en gång var.
Med detta sagt ska jag också rensa lite i bloggens format, och jag överväger också att flytta över hela bloggen till en ny portal eftersom jag har alla mina andra bloggar på blogspot. Men, vi ska nu se.
//Holly
Stella hann före mig med det ämne jag tänkt skriva om, nämligen psykiska vampyrer. Jag vet inte vem som först började kalla det så, enligt Wikipedia skulle det kunna vara herr Anton LaVey som skrev om det först i the Satanic Bible (Jag har inte läst boken, så jag har tydligen snappat upp det nån annanstans), men den korta definitionen lyder såhär:
"a spiritually or emotionally weak person who drains vital energy from other people, or a paranormal entity within such a person, allowing the psychic draining of energy from other people". Andra definitioner följer kanske min tankegång mera, men huvudpoängen för mig är att det finns mänskor som det är mycket mentalt påfrestande att umgås med, pga. deras sätt. Och jag har beslutat mig för att rensa ut sådana personer ur mitt liv.
(Bild härifrån: http://evolveandascend.files.wordpress.com/2013/12/novampires.jpg)
Det är ju lite knepigt med sånt här, för ibland är det kanske bara dålig personkemi, ibland har man själv en dålig dag och klarar inte av konflikter. Men i mitt fall handlar det om åtminstone en person som upprepade gånger gör andra personer illa med mening och som jag vet att många andra personer än jag har svårt att tolerera. Om jag inte av tvång måste spendera tid med sådana människor ska jag sluta med det. Inte mer svårt än så. Det var en fruktansvärt skön insikt. Man måste inte hålla kvar i ett vänskapsförhållande bara för vad det en gång var.
Med detta sagt ska jag också rensa lite i bloggens format, och jag överväger också att flytta över hela bloggen till en ny portal eftersom jag har alla mina andra bloggar på blogspot. Men, vi ska nu se.
//Holly
måndag 27 januari 2014
Till mediamänskor och andra lorvar
Jag fick nyss ett telefonsamtal med en förfrågan av en journliststuderande, om jag kunde tänka mig ställa upp på en övningsintervju? Och det kunde jag väl visst tänka mig, sa jag.
...Jag är bara nyfiken på hur folk får tag i mig? :P Hur vet folk att det är mig de ska ringa till? Är det faktiskt bara att googla "Wicca Finland" och så dyker mitt telefonnummer upp, eller nåt? Jag vet att mitt sociala nätvärk är rätt stort och alla känner alla, men ändå. Is a wee bit creepy. Inte att bli kontaktad, för det har jag liksom blivit tvungen att vänja mig vid, men att det är så lätt att hitta information om folk. Jag har funderat på om jag borde använda en anonym email här på bloggen, men jag ser inte riktigt nån orsak till det, sist och slutligen. Det skulle bara vara ytterligare en mailadress att hålla koll på.
Dock kunde jag ju påpeka att det absolut enklaste sättet att få tag i mig är att maila mig, inte kommentera på ett inlägg, för jag är som jag just uppdagade ytterst dålig på att kolla kommentarer här :( jag ska bättra mig, promise! Sen så borde jag kanske, bara för att jämna ut statistiken lite, kasta över en del intervjuförfrågningar åt annat håll också..? Det går helt fint att be mig om kontaktuppgifter, så kollar jag med mina andra häxvänner ifall nån skulle vara hugad på att bli intervjuad.
Nåja. Om man skulle komma igång med veckan så småningom.
//Holly
...Jag är bara nyfiken på hur folk får tag i mig? :P Hur vet folk att det är mig de ska ringa till? Är det faktiskt bara att googla "Wicca Finland" och så dyker mitt telefonnummer upp, eller nåt? Jag vet att mitt sociala nätvärk är rätt stort och alla känner alla, men ändå. Is a wee bit creepy. Inte att bli kontaktad, för det har jag liksom blivit tvungen att vänja mig vid, men att det är så lätt att hitta information om folk. Jag har funderat på om jag borde använda en anonym email här på bloggen, men jag ser inte riktigt nån orsak till det, sist och slutligen. Det skulle bara vara ytterligare en mailadress att hålla koll på.
Dock kunde jag ju påpeka att det absolut enklaste sättet att få tag i mig är att maila mig, inte kommentera på ett inlägg, för jag är som jag just uppdagade ytterst dålig på att kolla kommentarer här :( jag ska bättra mig, promise! Sen så borde jag kanske, bara för att jämna ut statistiken lite, kasta över en del intervjuförfrågningar åt annat håll också..? Det går helt fint att be mig om kontaktuppgifter, så kollar jag med mina andra häxvänner ifall nån skulle vara hugad på att bli intervjuad.
Nåja. Om man skulle komma igång med veckan så småningom.
//Holly
tisdag 24 december 2013
God Yule!
Man kan fråga sig hur jag ids sitta och blogga på julafton :) Jag har nu bara tänkt skriva många gånger sedan jag återvände till landet, och nu kändes som en bra stund att ta en femminuters paus från julmatslagande och socialiserande, såhär efter julbastun..!
Egentligen tänkte jag bara önska folk God Yule :) Jag har inte firat hedniskt eller överhuvudtaget varit särskilt spirituell under hösten, för den har varit fylld med så mycket andra upplevelser. Nu är jag äntligen tillbaka i Finland, och firar julhelgen hemma med föräldrar och syskon. Mitt midvinterfirande sträckte sig till att tända ljus och bränna rökelse i Stellas häxhem (Stella har lånat ut sin lägenhet åt mig eftersom jag inte får tillbaka min egen förrän lördag och hon ändå är nere i Södra Finland), och skriva ett litet yule-inlägg till min BoS. Jag firade ändå inte Samhain, så mina nyårslöften kom lite senare. De innehöll bland annat planer om att bli fysiskt starkare, arbeta med min svartsjuka, och fortsätta att leva spontant, och uppskatta mina vänner. För övrigt kändes det väldigt "hedniskt vardagligt" att få instruktioner för hushållet av Stella enligt linjerna "Tvättmaskinen funkar så och så, rökelsen finns på den och den hyllan..."
Mera svammel nån gång senare under jullovet, kanske :) Njut av jullovet, och av denhär bilden av Stellas vackra yuledekoration, som pryder hennes ytterdörr!
Egentligen tänkte jag bara önska folk God Yule :) Jag har inte firat hedniskt eller överhuvudtaget varit särskilt spirituell under hösten, för den har varit fylld med så mycket andra upplevelser. Nu är jag äntligen tillbaka i Finland, och firar julhelgen hemma med föräldrar och syskon. Mitt midvinterfirande sträckte sig till att tända ljus och bränna rökelse i Stellas häxhem (Stella har lånat ut sin lägenhet åt mig eftersom jag inte får tillbaka min egen förrän lördag och hon ändå är nere i Södra Finland), och skriva ett litet yule-inlägg till min BoS. Jag firade ändå inte Samhain, så mina nyårslöften kom lite senare. De innehöll bland annat planer om att bli fysiskt starkare, arbeta med min svartsjuka, och fortsätta att leva spontant, och uppskatta mina vänner. För övrigt kändes det väldigt "hedniskt vardagligt" att få instruktioner för hushållet av Stella enligt linjerna "Tvättmaskinen funkar så och så, rökelsen finns på den och den hyllan..."
Mera svammel nån gång senare under jullovet, kanske :) Njut av jullovet, och av denhär bilden av Stellas vackra yuledekoration, som pryder hennes ytterdörr!
söndag 10 november 2013
Spirit Walk
Det går inte riktigt bra nu. Det har inte gått riktigt bra på länge, och det känns dumt att på en blogg som denna försöka skyla över sanningar. Visst finns det många ljuspunkter i min vardag också här, långt borta från min Vasavardag, men de är snarare stjärnor än eldar; även om de kan vara vackra att se på i mörkret så erbjuder de varken värme eller sällskap i det långa loppet. Min själ mår inte bra här. För kanske första gången saknar jag mina ångestdämpande piller. Inte för att jag nånsin tyckte att de hjälpte (även om jag ju i slutändan fick hjälp), utan att de på något vis rättfärdigade min olycklighet.
Jag har tidigare haft (eller försökt ha) som vana att då och då gå ut på vad jag kallade spirit walks, kortare promenader i det gröna då jag försökte öppna sinnet för naturen och antingen rensa tankarna eller samla energi eller be om hjälp, vad jag nu hade behov av för stunden. Det har jag inte hunnit med alls här, men det kom jag mig för att göra i morse, och det vill jag gärna berätta om.
Nära mitt Långtbortahem finns en vacker skog med massor av små stigar i, en populär plats för joggare och hundar, men om man håller sig i mitten av skogen brukar det vara relativt lugnt, så dit begav jag mig. Den danska ruskan (om något sådant finns) var påtagligt vacker, och bara själva åsynen av de gamla träden fick sinnet att lätta en aning. Jag skulle gärna satt mig ner och bara andats en stund, men jag ville inte bli påkommen av nån nyfiken spaniel eller ägare, så istället kom jag mig för att en par gånger, på ren automatik, lägga handflatan mot äldre träd jag gick förbi, och sedan stå en stund och känna. Som sidokommentar här kan medges att det här är ett drag från ett lajv jag deltagit i, där man för att hedra skogsguden Pahn skulle göra likadant, ifall man var vilse i skogen. Och eftersom lajvvärldens Pahn var högst inspirerad av den keltiska skogsguden, så tyckte jag inte det kändes som alltför påhittat. Dessutom är ju vilse precis vad jag är.
I ett skede tänkte jag att jag ville stå en längre stund, men det gick en man med barnvagn en bit bakom mig, så jag tänkte försöka bli av med honom först. Dock verkade vi ta precis samma väg hela tiden. Det här var samma man med barnvagn som tidigare varit påväg emot mig på en väg, men som sedan måste ha vänt om för jag hade honom plötsligt framför mig, men påväg åt samma håll som mig. Jag såg honom aldrig på nära håll.
...Och sekunden jag insåg symboliken, var han försvunnen. Barnvagn och allt. Jag försöke kisa genom träden, men ingenting, och jag tänkte inte börja gå och söka efter honom, då det kändes som att försöka bevisa en religiös upplevelse (dvs. både meningslös och dum).
För vad är väl det Gudomliga, om inte en förälder som håller uppsikt över sina barn? Som kanske inte alltid är nära eller har något konkret råd, men som alltid vakar på avstånd. Faktumet att det idag ännu till är fars dag slog mig bara för nån minut sedan.
(Bild från http://spiritwalkministry.com/yahoo_site_admin2/assets/images/spiritwalklogo1.51173415_std.jpg)
Jag har tidigare haft (eller försökt ha) som vana att då och då gå ut på vad jag kallade spirit walks, kortare promenader i det gröna då jag försökte öppna sinnet för naturen och antingen rensa tankarna eller samla energi eller be om hjälp, vad jag nu hade behov av för stunden. Det har jag inte hunnit med alls här, men det kom jag mig för att göra i morse, och det vill jag gärna berätta om.
Nära mitt Långtbortahem finns en vacker skog med massor av små stigar i, en populär plats för joggare och hundar, men om man håller sig i mitten av skogen brukar det vara relativt lugnt, så dit begav jag mig. Den danska ruskan (om något sådant finns) var påtagligt vacker, och bara själva åsynen av de gamla träden fick sinnet att lätta en aning. Jag skulle gärna satt mig ner och bara andats en stund, men jag ville inte bli påkommen av nån nyfiken spaniel eller ägare, så istället kom jag mig för att en par gånger, på ren automatik, lägga handflatan mot äldre träd jag gick förbi, och sedan stå en stund och känna. Som sidokommentar här kan medges att det här är ett drag från ett lajv jag deltagit i, där man för att hedra skogsguden Pahn skulle göra likadant, ifall man var vilse i skogen. Och eftersom lajvvärldens Pahn var högst inspirerad av den keltiska skogsguden, så tyckte jag inte det kändes som alltför påhittat. Dessutom är ju vilse precis vad jag är.
I ett skede tänkte jag att jag ville stå en längre stund, men det gick en man med barnvagn en bit bakom mig, så jag tänkte försöka bli av med honom först. Dock verkade vi ta precis samma väg hela tiden. Det här var samma man med barnvagn som tidigare varit påväg emot mig på en väg, men som sedan måste ha vänt om för jag hade honom plötsligt framför mig, men påväg åt samma håll som mig. Jag såg honom aldrig på nära håll.
...Och sekunden jag insåg symboliken, var han försvunnen. Barnvagn och allt. Jag försöke kisa genom träden, men ingenting, och jag tänkte inte börja gå och söka efter honom, då det kändes som att försöka bevisa en religiös upplevelse (dvs. både meningslös och dum).
För vad är väl det Gudomliga, om inte en förälder som håller uppsikt över sina barn? Som kanske inte alltid är nära eller har något konkret råd, men som alltid vakar på avstånd. Faktumet att det idag ännu till är fars dag slog mig bara för nån minut sedan.
Kanske är det likt mig att överanalysera och övertolka. Men om det gör mig på bättre humör att tro att det finns nån som vakar över mig, så varför inte. Jag tar emot det mesta som kommer emot mig i positiv form just nu.
För övrigt funderade jag på att starta upp vardagliga Spirit Walks i Vasa då jag återvänt till min hemby, dvs. nån gång före jul. Sådär, mötas upp inne i centrum och gå på en timmes lugn promenad och prata vardag eller hednarelaterat stuff i grupp medans man vandrar, kanske gå ut i nåt vackert grönområde eller så. Jag tänkte, eftersom hednamooten vi haft på pubar inte var så framgångsrika. Vi får se, jag skriver på FB-gruppen när det blir aktuellt.
Nåja. Så mycket insikter kom jag väl kanske inte till idag i övrigt, men det var fint att börja dagen med promenad om inte annat. Imorgon kanske jag borde ta med kameran, och försöka göra dethär till en riktig vana. Och så avslutar jag lagom sorgligt med ett (modifierat) Loke-citat;
"Jag vet inte var jag ska hugga nånstans,
när demonerna bor i mitt bröst."
måndag 12 augusti 2013
Dagens Dilemma
Hej på er, nu är det än en gång en halv evighet sedan jag skrivit, kanske jag bara borde lägga av med ursäkterna. Jag kommer dessutom fara på studieutbyte inom två veckor, så fram till Yule kan det hända det blir knapert med uppdateringarna. Sådär, bara så ni vet.
Nå, jag hade nu ett faktiskt litet huvudbry. Jag har här idag suttit och kollat upp en hel massa information på nätet om en eventuell framtidsplan, något jag funderat på en tid men inte kommit mig för att faktiskt undersöka. Vi kan säga att det har med mina utbytesstudier att göra, jag ids inte börja prata högt om det om det inte blir slag i saken. Men i vilket fall som helst så involverar det en hel massa blanketter som ska fyllas i, och även om det inte på nåt vis är aktuellt än så hämtade jag ner blanketterna för att se vad det är för info som behövs (och för att jag gillar att fylla i saker).
Och där på ett ställe skulle man fylla i "Religion".
Sådär, efter att ha fyllt i födelseort och what not. Om det vore vilken som helst marknadsundersökning, eller enkät eller vad som helst, skulle jag utan att ha tvekat många sekunder skrivit "wicca" eller "hedendom". Jag menar, jag har det helt öppet på min Facebookprofil, det är inget jag tycker jag har nån orsak att dölja.
Men nu, då det var ett mer officiellt dokument, som dessutom kanske kommer bedömas och ligga till grund för beslutet kring huruvida det här kan bli del av min framtid eller inte, så tvekar jag plötsligt.
Varför?
Är det för att jag skäms? Är det för att jag tror att jag ska bli missförstådd? Är det för att jag inte tycker det är deras business? Är det för att jag inte vill sticka ut? Är det för att jag inte tycker det spelar nån roll? Jag vet inte. Men då jag nu lade dokumenten till sidan (eller tjah, i en mapp på datorn) så står där mycket anonymt "Ej inskriven". Något i mig vill påstå att det är en blandning av att inte vilja väcka negativ uppmärksamhet, och en rädsla för att inte bli tagen på allvar. För om man googlar "wicca" är det otroligt mycket pentagram, månar, bilder av häxor och citat i stil med "Yes I'm a witch, deal with it".
Men jag antar att är en stor skillnad på att vara utanför kvastskrubben, och att låta dörrarna stå på vid gavel för hela världen att se.
Jag lyssnar gärna på era tankar :)
//Holly
Nå, jag hade nu ett faktiskt litet huvudbry. Jag har här idag suttit och kollat upp en hel massa information på nätet om en eventuell framtidsplan, något jag funderat på en tid men inte kommit mig för att faktiskt undersöka. Vi kan säga att det har med mina utbytesstudier att göra, jag ids inte börja prata högt om det om det inte blir slag i saken. Men i vilket fall som helst så involverar det en hel massa blanketter som ska fyllas i, och även om det inte på nåt vis är aktuellt än så hämtade jag ner blanketterna för att se vad det är för info som behövs (och för att jag gillar att fylla i saker).
Och där på ett ställe skulle man fylla i "Religion".
Sådär, efter att ha fyllt i födelseort och what not. Om det vore vilken som helst marknadsundersökning, eller enkät eller vad som helst, skulle jag utan att ha tvekat många sekunder skrivit "wicca" eller "hedendom". Jag menar, jag har det helt öppet på min Facebookprofil, det är inget jag tycker jag har nån orsak att dölja.
Men nu, då det var ett mer officiellt dokument, som dessutom kanske kommer bedömas och ligga till grund för beslutet kring huruvida det här kan bli del av min framtid eller inte, så tvekar jag plötsligt.
Varför?
Är det för att jag skäms? Är det för att jag tror att jag ska bli missförstådd? Är det för att jag inte tycker det är deras business? Är det för att jag inte vill sticka ut? Är det för att jag inte tycker det spelar nån roll? Jag vet inte. Men då jag nu lade dokumenten till sidan (eller tjah, i en mapp på datorn) så står där mycket anonymt "Ej inskriven". Något i mig vill påstå att det är en blandning av att inte vilja väcka negativ uppmärksamhet, och en rädsla för att inte bli tagen på allvar. För om man googlar "wicca" är det otroligt mycket pentagram, månar, bilder av häxor och citat i stil med "Yes I'm a witch, deal with it".
Men jag antar att är en stor skillnad på att vara utanför kvastskrubben, och att låta dörrarna stå på vid gavel för hela världen att se.
Jag lyssnar gärna på era tankar :)
//Holly
tisdag 25 juni 2013
Så gå vi mot mörkare tider
Godtisdag :) Hur var er midsommar? Jag spenderade årets Litha med vänner ute vid en villa, festade väldigt lugnt, badade bastu och åt grillmat och tog "vinterklåddin" (dvs. tog sommarens första dopp). Eftersom vi var mer än halva covenet på plats och därtill flera öppensinnade och intresserade så tänkte vi hålla en enkel Litharitual med mig och Stella som översteprästinnor, men sen drog tiden iväg med oss och det blev inte av, tyvärr. Det skulle varit helt intressant, jag som aldrig har deltagit i gruppritual med andra än hedningar på plats (om man inte räknar med Auroras handfästning). Vi hann dock lägga upp en helt vacker ritualmall, som jag borde ta och passa på att skriva av från Stellas BoS i nåt skede, för det var en väldigt praktisk lösning.
Vi var ute vid en väldigt naturskön plats vid en sjö, och jag slogs av tanken, eller snarare talesättet, att wiccaner och naturtroende inte har några tempel, utan att hela naturen är vårt tempel. Jag föredrar att se det som att vi visst har tempel, våra är bara aningen större än de flesta andra... Och där jag stod längst ute på bryggan och såg ut över vattnet och skogskanterna och himlen runt om så kunde jag inte annat än beundra vårt tempel. Under något skede av kvällen var det också nån som använde uttrycket "Vattenmodern", som motpol eller jämförelse till "Jordmodern". Jag tyckte det var ett väldigt vackert och intressant uttryck, och något jag gärna filosoferar vidare kring. Vår jord består ju ändå av mer vatten än jord, och vi mänskor består till stor del av vatten. Åh, ritualinspis...
Så hur gick det med Litha-detoxen, kanske nån undrar? Njääh. Inte särdeles bra. Jag fick lite bättre sygnsrytm och lärde mig dricka mer vatten, men i övrigt var det inte särskilt hävt. Ja, och sen upptäckte jag som produkt av att jag undvek alkohol, de alkoholfria ölsorterna :) Billigare för plånboken på krogen, huvudvärken dagen efter, och levern sådär allmänt. MEN, jag genomgår en fysisk detox här efter Litha istället.
Något exklusivt Lithafirande har jag inte tagit mig för, men frågan är ju om det behövs med tanke på att jag ju ändå firade midsommar. Kanske jag bara sätter mig ner här ikväll med runorna och funderar lite i min egen stillhet på vart världen är påväg. Åh härrigyyd sånt flum, ändå ;P Nåja. Kanske jag fått sagt vad jag ville få sagt. Midsommar är över och världen blir nu långsamt mörkare igen. Jag som aldrig varit mycket av ett sommarbarn (Daughter of autumn, Sister of Spring) välkomnar det annalkande mörkret!
P.S. Nån som tog tillfället att kika på supermånen i söndags? var det nån supermåne? :)
//Holly
Vi var ute vid en väldigt naturskön plats vid en sjö, och jag slogs av tanken, eller snarare talesättet, att wiccaner och naturtroende inte har några tempel, utan att hela naturen är vårt tempel. Jag föredrar att se det som att vi visst har tempel, våra är bara aningen större än de flesta andra... Och där jag stod längst ute på bryggan och såg ut över vattnet och skogskanterna och himlen runt om så kunde jag inte annat än beundra vårt tempel. Under något skede av kvällen var det också nån som använde uttrycket "Vattenmodern", som motpol eller jämförelse till "Jordmodern". Jag tyckte det var ett väldigt vackert och intressant uttryck, och något jag gärna filosoferar vidare kring. Vår jord består ju ändå av mer vatten än jord, och vi mänskor består till stor del av vatten. Åh, ritualinspis...
Så hur gick det med Litha-detoxen, kanske nån undrar? Njääh. Inte särdeles bra. Jag fick lite bättre sygnsrytm och lärde mig dricka mer vatten, men i övrigt var det inte särskilt hävt. Ja, och sen upptäckte jag som produkt av att jag undvek alkohol, de alkoholfria ölsorterna :) Billigare för plånboken på krogen, huvudvärken dagen efter, och levern sådär allmänt. MEN, jag genomgår en fysisk detox här efter Litha istället.
Något exklusivt Lithafirande har jag inte tagit mig för, men frågan är ju om det behövs med tanke på att jag ju ändå firade midsommar. Kanske jag bara sätter mig ner här ikväll med runorna och funderar lite i min egen stillhet på vart världen är påväg. Åh härrigyyd sånt flum, ändå ;P Nåja. Kanske jag fått sagt vad jag ville få sagt. Midsommar är över och världen blir nu långsamt mörkare igen. Jag som aldrig varit mycket av ett sommarbarn (Daughter of autumn, Sister of Spring) välkomnar det annalkande mörkret!
P.S. Nån som tog tillfället att kika på supermånen i söndags? var det nån supermåne? :)
//Holly
onsdag 12 juni 2013
Nedräkning till Litha
Hej på er, hedningar och vänner.
För stunden ligger mitt hednabloggande och min aktiva trosutövning i symbios så till den grad att jag känner att jag borde göra nåt, bara så jag skulle få blogga om det... Och det känns ju inte riktigt praktiskt eller naturligt. MEN, just ikväll ska jag dra nytta av dethär, och sedan försöka komma ifrån den "ovanan", och kanske få med lite folk av vara farten...
Jag har nämligen varit helt grymt i obalans på alla plan de senaste veckorna, och jag tänkte därför dra en mild 10-dagars detox inför Litha. Vem är med mig? :)
Man får följa sina egna regler enligt eget tycke och behov - för min del gäller det både dygnsrytm, ämnesomsättning, känsloliv och det fysiska som behöver balanseras upp, och det tänkte jag göra på dethär viset:
...samt inte ta stress ifall jag misslyckas med nån av punkterna.
That's it. Varsågod och kom på egna regler, och dela jättegärna med er i kommentarer eller nåt! Kommer nån med en riktigt bra punkt kanske jag anammar den med :) Imorgon börjar min detox, men jag börjar redan nu med att dricka ett stort glas vatten och säng. Godnatt! B*B!
//Holly
För stunden ligger mitt hednabloggande och min aktiva trosutövning i symbios så till den grad att jag känner att jag borde göra nåt, bara så jag skulle få blogga om det... Och det känns ju inte riktigt praktiskt eller naturligt. MEN, just ikväll ska jag dra nytta av dethär, och sedan försöka komma ifrån den "ovanan", och kanske få med lite folk av vara farten...
Jag har nämligen varit helt grymt i obalans på alla plan de senaste veckorna, och jag tänkte därför dra en mild 10-dagars detox inför Litha. Vem är med mig? :)
Man får följa sina egna regler enligt eget tycke och behov - för min del gäller det både dygnsrytm, ämnesomsättning, känsloliv och det fysiska som behöver balanseras upp, och det tänkte jag göra på dethär viset:
- Meditera/Öva meditation/Centrering/Grundning 5 minuter varje morgon och kväl
- Sikta på att gå och lägga mig före 23 och sova åtminstone 8 timmar per natt
- Dricka minst 2 liter vatten varje dag
- Hålla mig borta från kaffe, socker, alkohol, vitt mjöl och färdigmat
- Promenera 30 minuter per dag
- Undvika datorn, åtminstone Facebook
- Ge mig själv 5 komplimanger varje dag och mena det.
...samt inte ta stress ifall jag misslyckas med nån av punkterna.
That's it. Varsågod och kom på egna regler, och dela jättegärna med er i kommentarer eller nåt! Kommer nån med en riktigt bra punkt kanske jag anammar den med :) Imorgon börjar min detox, men jag börjar redan nu med att dricka ett stort glas vatten och säng. Godnatt! B*B!
//Holly
torsdag 9 maj 2013
MusikMagi
Många gånger tidigare i mitt liv har jag konstaterat hur mycket magi det finns i musik - hur det kan ändra ens humör på några sekunder, skapa gemenskap, bygga energi, öka koncentrationen... nästan allting är möjligt. Och jag kan bara konstatera att det finns något väldigt rituellt över att sjunga i grupp. Åtminstone jag har nog sällan varit med om en så kraftfull resning av energi som jag var med om igår, under ett köruppträdande...
Helt jävla ofattbart, ursäkta min franska. Jag trodde hjärtat skulle slå mig medvetetslös, jag var helt yr, och ännu många timmar efter uppträdandet var vi flera som upplevde en adrenalinrush. Då alla är så koncentrerade som man är i körsång, alla har sin uppgift, och arbetar mot samma mål, och aktiverar sig själv för att nå ut till världen - vad är väl det om inte definitionen på magi? :)
Ja ni får verkligen ursäkta, men jag är så uppöver kronchakrat förälskad i den här känslan av samhörighet. Den här magin. Ååååh. Ännu vill jag gärna dela med mig av en vacker dikt som kopplas ihop med vårt sjungande, all ära åt D. Klemets:
Av Fader Tid och Moder Jord
uppsprungen av de gamla ord
har beretts åt oss en väg
Att nalkas med ovissa steg
med förundran och med tjusning
följa denna nya ljusning
Ett skifte av skeden
en vändpunkt i leden
Genom skogens dunkla rån
och vid havets stora dån
går den färd vi kallar livet
som i tiden var oss givet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)