Det är höst. Jag känner det i själen nu, också. Då kvällarna faktiskt blir mörka, och man fryser om fingrarna då man går till jobbet tidigt, och jag och de mina börjar gå i läderrockar. Då talar jag om "oss" som i mig och mina närmaste vänner, alltså. Då Elorianerna drar fram läderrockarna efter sommaren, då är det höst...
Jag brukar inte tycka om höstar, för jag har upplevt så mycket dåliga höstar. Så mycket hjärteknip och så mycket ångestvittror som brukar dyka upp ur sina mörka vrår. Och det är så synd, för egentligen älskar jag höstarna... Då hettan från sommaren, som jag tål så dåligt, äntligen ger med sig, och man får vira in sig i stora sjalar och tjocka sockor och värma sig med massor av te eller vänner och näras sällskap ifall det blir för kyligt. Då naturen drar ner lite på intensiteten, och höstfärgerna dyker upp i träd och på folks kinder och i hösthimlen om kvällarna. Och det doftar frost och järn i luften. Det är så vackert med höst, egentligen. Dessutom känner jag mig alltid så nära min jordmor på hösten, på något sätt. Kanske det är för att jag mötte henne på hösten, och för att det oftast är på höstarna jag bestämmer mig för att "nu ska jag ta mig i den andliga nackskarven och bli lite mer aktiv utövare". Höstarna är på något sätt lite mer magiska än alla andra årstider för mig. Och så mycket minnen kommer tillbaka... Alla nya skolstarter, flytter, nya bekantskaper... Oj oj.
Jag är vädur, och mitt element är eld. Jag har aldrig varit sådär överdrivet intresserad eller imponerad av stjärntecken eller horoskop, eftersom jag jämt tycker att det mesta kan passa in på de flesta bara man vänder det som man vill. Piaget's perceptionstriangel and all that jazz. Dessutom brukade jag inte se mig som en typisk vädur. Som liten rynkade jag alltid på näsan då jag läste hur en typisk vädur ska vara - stark, dominerande, manlig, ledartyp, spontan, med en inre eld, och mars som planet. Inte alls, tyckte jag. Alltsom jag växt upp har jag ju insett att väldigt mycket av de saker jag rynkade mest på näsan åt stämt ganska bra, så vem om kanske de sista pusselbitarna faller på plats ännu nån gång...
Men jo, eld var det. Jag har ibland funderat på det här. Jag är eld. Och då balanseras jag ut av andra, som inte är eld.
Det som jag då tänkte försöka göra en åsnebrygga till är det, att jag som eldmänska ofta har svårt med alltför mycket värme. Sommar, nejtack. Bastu är något jag gillar starkt, men alltför varmt och jag får svårt att andas. Och jag avskyr att svettas... Då föredrar jag mycket hellre höst, eller ännu hellre vinter. Klart och kallt och vackert. Jag har inte tänkt desto mer på om jag kanske har svårt för andra eldmänskor också, men det skulle vara intressant att kolla upp. I vilket fall som helst så tror jag att för mycket eld blir problem.
Jag hade tänkt skriva nåt med faktiskt substans, men det ville sig inte riktigt. Höstregnet utanför mitt fönster distraherar, och jag kan inte annat än sitta och dricka Varg-te som Charlie köpte med sig åt mig från Visby, och lyssna på Faun, och tända ljus omkring mig. Kanske gör jag en liten cirkel åt mig än ikväll, vi får se. Imorgon ska jag skriva nåt mer innehållsrikt här :) Godnatt, och må hon lysa på oss!
//Holly
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar