Den här lyssnar jag på ikväll. Det tycker jag ni kunde göra, också.
Igår kväll kände jag magin, kände jag min mors närhet så nära inpå att det nästan var överväldigande. Vi hade varit i bastun, ett större gäng, och satt hemma hos Aurora och hennes fästman och pratade och umgicks. I bakgrunden spelades Van Canto, och sorlen av folks prat blandades med den svala kvällsbrisen från det öppna fönstret, där sommarkvällssolen kastade sitt så speciella ljus på fönsterglasen.
Och i ett långt ögonblick av total lycka, total förståelse, fullkomlighet, kärlek, perfektion, blev jag så uppfylld av tacksamhet till livet att jag var tvungen att låna Auroras hemnyckel och rusa ut på gården. Där kastade jag mig på gräsmattan bredvid gungorna, kröp ihop under en yvig buske och pressade handflatorna mot marken. Där satt jag sedan i jag vet inte hur länge, kanske en halv minut, och bara kände livet i mig, omkring, flödande i mig och ur mig och genom marken och mellan mig och min mor. Och jag skrattade högt och viskade ett tyst tack till Moder Jord, för att jag fick finnas till i just den stunden.
För livet, och vänner, och sommar, och skratt.
För lyckan, och lugnet, och sensommarnatt.
//Holly, som är sin moders dotter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar