"Alice in wiccaland"

Bloggarens kommentar: Det här är ett gammalt inlägg, räddat från den blogg jag förde före Häxa på Heltid.

- --

Publicerad 7 juli, 2010 11:11 av alice

Jag hann skriva ett lååååångt inlägg igår, förrän jag var och klickade iväg det nånstans, och hela inlägget försvann :/ Bitter som jag var då orkade jag inte skriva det pånytt, jag ska göra ett nytt försök nu!

Ja, bara för att det här ju rent tekniskt är en ny blogg så tänkte jag dra historien om hur jag kom att bli wiccan. För er som hittat hit från förra bloggen (Hej, Fredrik 8D) så blir det färdigtuggad mat. Voe voe.

Nå, till att börja med kommer jag inte från en direkt jättereligiös familj, vi gick i kyrkan på dop, bröllop och begravningar (och i skriftskolan), men i princip aldrig annars. Jag är döpt och gick i rippi, och trivdes rätt bra där, men fastnade ändå aldrig riktigt för den kristna läran.

Sedan kom det sig då jag gick i gymnasiet, hösten 2005, att jag råkade snubbla över wicca på ett forum på internet. Jag tog reda på lite mera, och insåg genast att väldigt mycket inom den wiccanska synen på livet var sådant som jag höll med om. Personligt ansvar och personlig frihet, fördomsfrihet och jämlikhet, tankarna om naturen, månen och energierna runtomkring oss, synen på Gudarna… dessutom var jag redan från förr intresserad av de ritualformer som existerar inom wicca -- jag var ung och grön och fascinerad av magi.

Så, jag började gräva reda på all information jag bara hittade. Rasterna gick till att googla och läsa på alla språk jag förstod, låna böcker från biblioteket och sitta hemma på kvällarna och gå igenom sabbater och örtkorrespondenser. Eftersom meditation är/kan vara en ganska viktig del av wiccanska ritualer så började jag öva mig på att meditera, jag tog också promenader i mina gamla hemskogar för att tala med träden, och jag gjorde min egen runsamling. Allt möjligt små-hippie-istiskt som jag i efterhand insett att inte hade så väldgit mycket med wicca att göra, utan snarare är sådant som sammankopplas med wicca utan orsak, och som många wiccaner sysslar med, vid sidan av sin religionsutövning.

Men det viktiga var att jag tyckte mig hitta mig själv lite; den del av mig som Inte är matematisk och logisk och vill kunna hitta rationella, vetenskapliga svar på allt. Den del som tror att det finns något/någon högre än oss mänskor, någonstans. Och wiccas syn på denna någon, var den vackraste jag hittills hittat. Ute i Vöråskogarna om höstkvällarna, och mitt i natten bland värmeljusen i min lilla övnings-cirkel, tyckte jag mig känna mig som om jag hittat hem, på något sätt. Här passar jag in. Där hittade jag min Mor.

Nåja. Jag fyllde 18 nästa höst, och otålig som jag var förklarade jag mig själv wiccan (för mig själv, då), och började bära mitt nyinskaffade pentagramhalsband som ett tecken på detta. I retrospekt var det här nog en aning tidigt, särskilt som ju brukar säga att det bör gå ”a year and a day” efter det att man börjat ”studera wicca”, men igen -- jag var ung och grön. Och i mitt försvar så gick jag ju inte precis omkring och skrek högt om det.
Inkommande hösten ställde jag och min wiccakompis M upp på en intervju till VBL, och även om vi inte hade med varken foton eller efternamn så var det via den här artikeln som mamma och resten av familjen fick reda på min nya tro. Jag hade alltså aldrig ”the talk” De tog det helt okej, även om de nog inte tog mig på alltför stort allvar.

Ett år efter det här, på Samhain 2007, skrev jag ut mig ur finska kyrkan. Jag har nog varit i krykan efter det också, till och med helt frivilligt, och jag har inte brunnit upp Däremot har jag insett andra saker -- som att kristendomen är en trevlig religion, men inget för mig. Att jag inte vill döpa mina barn, om jag någonsin får några. Och att jag aldrig vill gifta mig. Men nu går jag från ämnet…

Medan årshjulet snurrade gick min religionsutövning lite upp och ner, så att säga -- jag är egentligen ganska lat med att t.ex. fira högtider och sånt. Smhain har jag, tror jag, firat 3 gånger, medan Litha nog aldrig firats ordentligt. Många gånger har jag lovat att ta tag i det, och verkligen ta ett år då jag uppmärksammar hela året, men det blir sällan av. Nog har jag ändå då och då hållit mina cirklar om nätterna, talat med månen, och skrivit mina ritualmallar. Och det är inte så att jag tappat min tro, quite the opposite, jag har bara inte haft tid eller ork att vara praktisk. För att säga som så, så kan man ju vara jättetroende kristen utan att någonsin gå i kyrkan.

Det senaste året har det hänt mer. Då jag började min blogg på bloggen.fi, dvs. hösten 2006 nån gång, tog en journalist kontakt med mig och undrade om jag skulle ställa upp på intervju, men då var jag ännu lite osäker på det här med hur öppen jag ville vara. Jag var, som vi säger, fortfarande ”inne i kvastskrubben” (”In the broom closet”). Men i höstas tog samma kille kontakt igen, och nu tog det eld. Vi satt i några timmar på strandgatan och pratade wicca och häxor och ritualer och fördomar och erfarenheter, och det blev till en rätt bra artikel som sedan publicerades på peppar.fi. Därifrån for det vidare till berusad.org, något jag inte räknat med, men det hände likväl. Jag borde väl ta det som en komplimang, för de enda nyheter som dyker upp där är ju de ”underliga” Hur som helst fick en hel massa nyta vänner och bekanta (och ovänner och okända) reda på vad jag sysslar med då, och det var kanske det största steget jag tagit ut ur kvastskrubben. Jag fick dock bara trevlig feedback Samtidigt förstår jag ju att de negativa kommentarerna är de som inte sägs till mig direkt, men riktigt ärligt så kunde jag inte bry mig mindre om sådant.

Idag är jag i princip helt ute ur skrubben, om jag inte har orsak att hoppas in bakom den öppna dörren och gömma mig med en vit lögn nån gång, för enkelhetens skull. I Finland är wicca en så liten religion att vi blir lämnade ifred eftersom folk inte tror att vi finns, men på andra ställen i världen kan det vara rentav farligt att öppet vara wiccan (eller anhängare av andra religioner också, för den delen!).

Mina närmaste vänner och familjen vet om att jag är wiccan, och om någon har något emot det så har jag iaf inte märkt det. Däremot har jag sådär till min förvåning under åren insett att 4-5 av mina bekanta från förr också är wiccaner Det är trevligt att veta att man inte är ensam.

…Och som slutkläm, och fortsättning på förra stycket, så har jag i många år funderat på att starta nån form av wiccagrupp eller studiecirkel, för att samla oss svenskspråkiga wiccaner och nyhedningar i Å–sterbotten. Och nu har det börjat ^^ Jag och A, en tjej som jag tidigare bara talat med lite på internet, har träffats två gånger över kaffe på stan och pratat wicca och utnytt åsikter och erfarenheter, och haft riktigt jättetrevligt! Vi har i planerna att fara på skogsutflykt och studera bibeln tillsammans, och fira nån av högtiderna tillsammans och så Och i något skede här ska vi väl också öppna upp cirkeln för andra intresserade!

Yep, det blev tillräckligt långt såhär, trots att det ändå är kortare än igår. Nu ska jag fundera på jag ska äta till lunch, och glädja mig över att det inte är lika infernaliskt varmt som igår! Vi hörs här!

//Alice