fredag 31 oktober 2014

Samhain 2014, and the Charm of Forgetting

Och det blev wiccanskt nyår ännu en gång. Jag glädjer mig så oerhört över att jag idag får höra "Glad Samhain" från många håll runtomkring mig under den här tiden av året!

Det senaste året, och då främst halvåret, har dock varit väldigt omvälvande för mig, inte alltid på ett bra sätt. Jag har varit vilse på sätt jag inte visste var möjliga, och det är först nu de två senaste månaderna som jag har börjat hitta tillbaka till mig själv. Redan i september bestämde jag mig därför för att Samhain skulle bli en stor grej i år. Ni vet allt det där med att börja på nytt.
Nå, så blev det inte. Inte alls. Inte med Samhain i alla fall.
Men nog med allting annat.



Min psykolog frågade mig i slutet av september ifall jag tror att jag byggt upp ett mentalt mausoleum kring gamla minnen, och mitt gamla förhållande. Jag tyckte ju inte att jag hade det, men då jag började fundera på det så var det ju säkert det jag gjort. Eller tja, en av de saker jag gjort. Och fastän det var en fin symbolik över det så blir det tröttsamt att leva i sådana fantasibyggnader. Så jag beslöt mig för att göra en sak som jag skrev en dikt om för många år sedan; jag gjorde ett besök till brustna hjärtas kyrkogård.

Närmare bestämt tänkte jag att jag skulle göra nån sorts minneslund eller hitta ett fint minnesmärke på gravgården nära mitt hem, som jag kunde göra till mitt. En plats där jag skulle få minnas och vara ledsen och sedan lämna dem där och låta dem vara minnen. Nå, som det kom sig så råkade jag gå via en nya del av begravningsplan för några veckor sedan, och råkade på en fantastisk plats. Det var ett stenbord gjort av bitar av skiffer, format som ett skevt hjärta, och fyllt med minnesljus. "Memories table", hade någon kallat det. Och jag visste genast att jag hittat min minneslund.
När jag sedan samma dag gick för att köpa en lykta eller ett ljus inför Samhain, så tänkte jag först att jag ville köpa en oljelampa, för att jag har lampolja hemma för mitt poiande, och då blicken föll på lamporna på översta hyllan var det så självklart. Naturligtvis. En stormlampa.

Så om det nu kan räknas som firande, så spenderades en del av min Samhainkväll ute vid ett stenaltare, omgiven av oljeljus. Och det var nog den finaste, enklaste Samhain jag varit med om på himla länge. För det handlar ju inte om att glömma, utan om att lämna minnen bakom sig. Och däri ligger all skillnad i världen.

All min kärlek
Holly

söndag 19 oktober 2014

Testing

Jag håller på och flyttar över min blogg hit från wordpress, var vänlig ha tålamod med märklig layout en tid framöver :)